Jag växte upp i Sundsvall närmare bestämt i området Bosvedjan, 4-5 km norr om centrum. Som liten så var jag väldigt aktiv, jag ville gärna att det skulle hända saker och gärna där det fanns ett tävlingsmoment. 
Som sagt så gillade jag att tävla när jag var liten och gör det således, Morfar har tagit tid många gånger när jag sprungit runt deras hus på tid för att slå nya rekordtider, ibland var han nog inte så pigg att sitta på trappan med klockan i handen, men han ställde upp, förmodligen var han likadan som ung han med! Det blev många tävlingar hemma mellan balkongen och köket med storebror Patrik, som är 4 år äldre, jag vann inte en gång, men gav mig aldrig, grät ett tag sedan tog jag nya tag! Vi spelade spel, jag förlorade alltid, grät lite och så började vi om, i hopp om att jag skulle få vinna, och så fortsatte det, jag hade och har svårt att förlora, något som är både till gott och ont. Jag tror ändå om du vill nå dina mål inom idrotten, oavsett vilken sport du utövar så måste vilja vinna, låter enkelt men i den idrott som jag bedriver räcker det inte att vara fysiskt bra tränad, ha bra material och att formen är god, du måste vilja vinna, kunna pressa dig hårdare än konkurrenterna trots att kroppen säger ifrån och mjölksyran pumpar i kroppen! Det är denna känsla, denna kick som jag strävar efter att så ofta som möjligt uppnå, den är svår att beskriva, den måste upplevas..
Jag valde att satsa på längdskidor när jag var 16 år gammal och skulle börja på gymnasiet. Det var inte helt enkelt då jag var en duktig fotbollsspelare med, men eftersom jag som just 16 åring vann USM på skidor överlägset så var det svårt att välja bort något som jag var bäst i Sverige på i min ålder. Hade jag inte varit på pallen på USM hade jag nog inte åkt skidor idag utan istället valt fotbollen. Jag gick 4:a år på Sollefteå skidgymnasium, 4:a år för att kombinera träning med studier på bästa sätt. Mina år i Sollefteå var blandade, utvecklingen stannade av när jag blev 3:e års junior, sjukdomar var en bidragande orsak till att jag inte kunde ta ytterligare kliv. Trots kämpigt sista år som junior så tog jag mig till Junior VM i Italien. Där det slutade med mitt livs största upplevelse inom idrotten då vi vann Guld i stafetten, alla gjorde en kanon sträcka, jag hade bästa tid och förde upp laget till täten inför sista sträckan.
Seniortiden var kommen och jag bestämde mig för att flytta till Östersund, där jag blev antagen på Skiduniversitet, och fick då nöjet att börja arbeta med Mattias Persson som är en mycket bra tränare och människa med ett brett kunnande. Första året som senior började bra, jag höll mig frisk och träningen gick bra tills jag insjuknande i sorkfeber. Det förstörde hela mitt första år som senior. Första tiden som senior var tung och den var långt ifrån vad jag förväntat mig.
Intervaller uppför en slalombacke i Ramsau (ca 1500 m.ö.h)
Så ifrån att varit en juniorstjärna till en senior som tampades om topp 30 placeringar . Jag fick verkligen bekänna färg och börja kämpa ifrån noll, något som har varit lärorikt men som jag helst skulle kunna vart utan.
Jag vet att min kropp har mycket mer att ge, det handlar om tålamod, träning och åter träning..Inga genvägar!
/Magnus
In english
I grew up in Sundsvall, more specifically in the area Bosvedjan, some few km from the city. As little I was very active, I find it difficult to sit still. When we went on vacation there wasn´t many hours of sleeping in the car, My brother fall asleep before dad pulled out the car from the entrance, while I took up pen and paper to start counting the cars colur, branding and similar things, It could go on for hours.
Already as little I liked to compete, Grandpa has taken times a lot when I ran around their house in order to beat a new record, sometimes he was probably not so happy to sit on the stairs with the clock in his hand, but he stand by , probably he was similar as a young man he! There were many competitions at home between the balcony and kitchen with big brother Patrik, who is 4 years older, I won not once, butI never give up, cried for a while then I was ready to fight again! We played games, I always lost, cried a bit and so we started on, in hope to win, and so it went, I find it difficult to lose and I have it nowdays also, it can be both on good and evil. I still think if you want to reach your goals in sports, whatever sports you exercise you must WANT to win, sounds simple but in the sport that I practise, it is not enough to be physically well trained, have good material and good shape , you must want to win, to push yourself harder than the opponent even though your body says STOP, and your body have lactic acid upon the ears, when you are in shape and the skiis are great you want to have the feeeling that you can push your body so hard and you feel that everything works excellent, it´s like you are in a bubble. It´s this feeling, this kick that I struggle to have as often as possible to achieve, it is hard to describe, it must be experienced ..
I chose to focus on cross-country skiing when I was 16 years old and should begin to studie at high school. It wasn´t a simply decision, I was also a talented football player, but because if I won the Swedish championship on skis in so superior manner it was difficult to not choose something that I was best in Sweden at my age of 16. I was 4th year in Sollefteå ski school, 4th year in order to combine training with studies in the best way. My years in Sollefteå were mixed, progress came to a halt when I became the 3rd junior, disease was a contributing factor that cause that i couldn´t take another step In my career. Despite a struggle last year as a junior I went to the Junior World Championships in Italy. Where it left off with my life’s greatest experience in sports, we won gold in the relay, everyone did a great race, I had the best time at my leg and placed the team in the lead before the last leg.
Senior time was here, and I decided to move to Östersund, where i was accepted to the ski University, and was then pleased to begin working with Mattias Persson, who is very good trainer, with a broad knowledge. First year as a senior was good, I kept myself healthy and the workout went pretty well. Once the season started I got sick of the worst kind that I have experienced and which I hope no one will have, 39-40 degree fever for 5 days and pain in the head and stomach, the pain is hard to explain. It was not a common cold, after some tests I was told that I had
Nephropathia epidemica is a virus-infection caused by the puumala virus. The infection is known as sorkfeber, which is not to be trifled with, lucky I was young and fit, there was no one who knew how bad I felt and how hard it takes on your body. I went to sleep at 21 and woke up at 12-13 the next day, it was so for two weeks. The only people who knew it was my closest, my family, they were extremely important. That ruined my whole season as first-year senior.
So from that was a junior star for one that was stomping on the top 30 placements, I had to really come clean and start fighting from zero, something that has been instructive, but I would prefer to be without any. It took half a year before I felt that the body began to work normally, but it was a long way back. It took a year before the body began to feel like before I became ill. Today, just over two years since I became ill I’ve started to have a good stability, and rarely make any bad races. It goes in the right direction now, and I´m very motivated, and I´m satisfied with Mattis (Mattias Persson) as a coach. This summer there will be no summer jobs, Magnus will train hard, I know that my body has much more to give, it is about patience, training and re-training .. No Shortcuts!
/ Magnus
